Jag är född och uppvuxen i Malmö och har bott på ett antal olika adresser. Mina föräldrar hade en udda hobby och flyttade i princip vartannat inom Malmö med undantag för när de hoppade på gröna vågen i mitten på 70-talet. Då blev det ett par avstickare till ett par byar ute på landet men då flyttade jag hemifrån 16 år gammal. Universitetsstaden Lund blev mitt hem. Jag gick 2-årig social linje och gick ut med betyg som tog mig till Socialhögskolan i Östersund – sökte mig så långt hemifrån jag kunde eller så var det betygen…

Jag hoppade av utbildningen på grund av olika orsaker. En lärare som varit en känd släggkastare berättade att chefsjobben skulle gå till killarna och att vi tjejer skulle bli löneassistenter. Kände mig föga road av det. Statistiken – vilken flopp! Och till sist en lärare som ringde kvällstid och ville tjusas av min skånska dialekt. Men i ärlighetens namn så var statistiken det värsta.

Jag mötte en kärlek där uppe bland fjällen – Ulf Schefvert som 26 år senare skulle bli min man och fortfarande är det. Jag skrev en dikt till honom 1977 och jag minns var jag satt när jag skrev den. Här kommer dikten.

När vi är här

en stund tillsammans

ett par ögonblick bara

så hastigt gångna och oåterkalleliga

så låt den närhet vi då känner

förvandlas till en evighet

en evighet som när våra sinnen

tidlöst

Tja, hjärtat bytte färg ett par gånger och jag ville ut i världen. Utbildade mig till sjuksköterska – ett internationellt yrke och som nyutbildad ”syrra” kom jag till camp Sequoia utanför New York. Det var det längsta jag kom. Har också bott och arbetat i Danmark men det kändes inte riktigt som utlandet. Arbetet som sjuksköterska var inte riktigt jag och jag började arbeta som vårdlärare, vilket passade mig mycket bättre – gillade dynamiken i klassrummet.

Drömmen om att bara få skriva – få uttrycka mig tryckte jag bort, trodde inte det var för mig.

Men jag skrev i alla fall och kom slutligen in på Lunds universitet författarskola 2002 och där kom idén till boken. Den hette först bara Kommentatorn men dotterns roll växte i takt med att jag mognade och kunde distansera mig från valda delar i storyn.

En vanlig fråga till författare är varför man skriver. Mitt svar är att skrivandet är ett bra sätt att klargöra saker och ting och en sund form av inbillning, så är det för mig.

Och till sist: Vad är det som är viktigt för mig? Vad driver och inspirerar mig?

Att få en egen familj var väldigt viktigt för mig – att få dela allt det familjära.

Jag har tre barn och mitt äldsta barn, min son, drabbades av en obotlig hjärntumör 2018 och som ändade hans liv juli 2019. Mina två döttrar har skapat sina egna familjer och jag är så tacksam över att få vara en naturlig del i deras familjeliv.

Jag har ett rättspatos och har tagit strid mot kriminella element vid ett par tillfällen (se under Press). Det jag har väldigt svårt för och känner en ensamhet i är just att finna sig stå ensam i situationer där vi borde kunnat vara flera.

 Med det sagt så känner jag numera en stor glädje över att jag har dragit ut byrålådan och är en skrivande människa så här i sista delen av livet.